underbar och älskad av alla...

förutom min egen dotter...
(för övrigt tror jag inte att jag är älskad av alla men det blev en bra rubrik i alla fall.

de sov lika länge inatt, båda barnen. somna vid åtta och vakna vid 6. dom är ju duktiga på att sova i alla fall om nätterna. tyvärr var det så att lilla barnet var på ett strålande humör och stora barnet inte lika strålande.

vi packade ihop oss för att gå mot öppna förskolan. Brallisen ville ville ville ta den nya lilla vagnen med ståbrädan i form av en nyckelpiga. men vägrade sen stå på den. och vägrade gå. ville bli buren. det funkar dåligt!

två gånger vände vi, gick halvvägs tillbaka och hon skrek och tårarna sprutade. två gånger vände vi tillbaka igen.
fy vad jag hatar det här!!! hon hatar mig!!
nu är hon på sitt rum. har ingen aning om vad hon gör. varför kan vi inte leka och ha kul ihop? varför har det alltid varit såhär? är vi för lika? kan det bli bra?

men någonstans inom mig säger en röst att jag inte kan låta en 2 åring bestämma över mig. eller över sig själv heller för den delen. något säger mig att hon då kommer vara tusen resor värre om 12-15 år.

men just nu känns det hopplöst.