lördag, september 20, 2008

korten på bordet

ok. dags för en confession. igen.

det är något fel.
dom hittade ju inget fel i skallen eller så när jag var på alla utredningar.
jag hade inga apnéer under nätterna.
hormonerna var visst ok och ♥ med.

men det känns inte bra.
jag känner mig luddig i kanterna.
hänger inte med riktigt.
är frånvarande i samtal (trots att jag säkert verkar närvarande)
skulle kunna somna stående.
har kort stubin.
får inget gjort på jobbet.
är inte en bra mamma.
har ingen ork att ta tag i projekt hemma.
är en usel fru.

allt bara rinner mig mellan fingrarna.

känns som om jag bara står ut ibland.

avtrubbad.

trött.

menlös.

förlossningsdepression?
eller är det det så kallade ekorrhjulet man har hamnat i?
ska det vara så här nu i 15-20 år framöver?
verkar helt ensam om att känna så här.
eller är jag kanske bara lite så där obekvämt ärlig just nu?
jag hoppas att det kan glädja någon, som kanske känner likadant, att du inte är ensam.
det är så hemskt att vara ensam.
självklart är allt inte helt svart.
jag skrattar och är glad minst flera gånger per dag.
men ibland känns det lixom som om jag ser allt utifrån min egen kropp.
som om den riktiga Annan står en bit bort och ser hur någon annan, robot, lever hennes liv.

tänk om jag vaknar upp en dag och inser att jag lixom missat mina barns småbarnstid och mitt eget livs glansdagar (??) hur njuter man va nuet?
hur lever man ens i nuet?
utan att ruttna på att steka falukorv, gå och lägga sig klockan 22 *pip*, och torka oändliga rumpor?

jag önskar att den der energin jag hade kom tillbaka.
energin till att engagera mig i mitt eget liv.
att göra sånt som jag tycker är kul utan dåligt samvete för att jag försakar mina barn till exempel.
eller att jag njuter mer av att leka med mina barn och inte bara tänker på allt annat jag måste hinna med den dagen.
att jag kan ge allt på jobbet och inte bara vara där och hålla det flytande.
att jag orkade läsa en bok för att få inblick i ett annat livsöde och koppla bort det egna för en stund.
att jag slutade titta på tv så att jag orkar börja med projekten som blir liggande.

nä nu ska jag sova.
godnatt!

♥ lilla mamman

5 kommentarer:

Linda sa...

det är inte bara du. jag också.
Nu undrar du förstås vem jag är och det kan ju inte vara så lätt att veta eftersom vi inte setts sen du tog studenten (och inte särskillt mycket innan det heller) Men våra mammor har däremot känt varandra i typ 50 år och efter deras senaste date i oxelösund skvallrade mamma om din blogg och jag fastnade direkt! /Linda

Anonym sa...

Jag känner nog något liknande. Kan inte sätta fingret på det. Iof så jobbar jag inte. Men jag känner att jag liksom aldrig är glad...som du säger, jag skrattar många gånger per dag, men jag känner mig Ensam...på ngt underligt vis. Maken förstår mig inte alls. Spelar ingen roll hur man förklarar...han bara tittar på mig oförstående.

Anna sa...

Lilly/Linda: hej! vad kul! ja det var verkligen en evighet sen sist!!! mitt starkaste minne är när jag var hos er och fick världens godaste hembakade biskvier....
jobbigt det där när man är under isen. men man brukar ju ta sig upp. om inte annat bara pga att man har så underbara människor runt omkring sig!

Mia: ja ensam var en bra förklaring - precis så känner jag. maken min förstår inte heller. men stöttar såklart. jag håller tummarna för att vi snart är på banan igen!

styrkekramar till oss tycker jag!

anna sa...

låter lite som depression tycker jag... vissa symptom är alltför välbekanta.

Anna sa...

fru a: mmm, en del symtom är glasklara. men så här har jag ju haft det fram och tillbaka hela livet så egentligen är det inget nytt.
välbekanta för dig med? hoppas du mår bättre nu.
stor kram!