jag jobbade igårkväll, jag jobbade inatt, jag jobbade idag.
ja fast ett pass var hemma, nattpasset.
kom hem runt 22.40. borsta tänderna och la mig direkt. somnade fort och vakna lika fort av att Blixten var uppe och snurra. han somna om fort och jag med.
upp igen vid 01, samma Blixten samma sak som hände.
vid 03 var det Brallisen som vakna. maken gick upp och kom ner med en Brallis på armen. ni vet ju att hon bara sovit
en natt i vår säng i hela sitt liv, ja efter att jag slutade amma (vilket jag f.ö. gjorde i en månad) och det var natten innan Blixten föddes...
så jag var lite skeptisk när dom kom. och mycke riktigt hon låg där med vilt uppspärrade ögon och stel som en pinne. jag förstår att hon vill mysa. men hon kan inte slappna av och mysa. efter ca en kvart frågade jag:
-vill du gå upp till din säng och sova?
jo, det ville hon.
gick upp med henne. men då kom hon på att jo, det är ju tigrar under sängen.
-men Brallisen, det vet du ju - det är för kallt här för tigrarna! ska vi kolla efter?
det gjorde vi, hittade bara lite gamla lådor med kläder. trist!
men sen ville hon inte ligga där själv. hon ville följa med ner till min säng igen.
men då gjord jag ett aktivt val. som jag iofs redan gjort tidigare så det var lätt att ta där mitt i natten.
jag vill att hon ska känna sig trygg i sitt rum. visst, det hade varit peace of kaka att ta ner henne och bädda ner henne mellan oss. men vem vinner på det?
jag för stunden som snabbt kan somna om.
Brallisen som får som hon vill.
quick fix i båda fallen lixom.
men om jag säger nej då?
jag vinner på att slippa ha en unge i sängen.
Brallisen vinner på att kunna lugna sig själv och känna sig trygg i sitt eget rum.
ja så jag stannade där tills vi pratat klart om det hon funderade på. tills jag hunnit tanka upp henne med kärlek genom pussar, gos och snos. sen sjöng jag
Trollmor och strök henne stilla över hår och ögon tills hon blev alldeles mjuk och lugn i hela kroppen.
för mig är det viktigt att mina barn känner sig trygga utan mig eller sin pappa, för vi kommer inte att finnas bakom hennes rygg i alla situationer. att de är så säkra på vår kärlek att de aldrig behöver fundera på den. att den är något som finns där att falla tillbaka på i alla lägen och i alla åldrar, oavsett vad som händer.
jag vill att de ska ha lätt för att skapa nya kontakter och inte vara rädd för nya människor eller upplevelser. det ska vara spännande.
men jag inser självklart att det inte kommer att vara smärtfritt. just nu är Brallisen snart tre år. och hon funderar och tänker mycket. hon övar sitt tal och ser hur folk reagerar på vad hon säger. hon håller precis på att lära sig ordets makt. att linda människor runt fingret genom vad hon säger. men som sagt, hon är fortfarande bara snart tre år och hon är fortfarande liten. allt okänt är lite läskigt och farligt. hennes föreställningar om det hon inte känner till skenar lätt iväg och hon behöver någon som står fast och säger samma sak varje kväll.
hon får gärna ha alla lampor i sitt rum tänt.
hon får gärna ropa på mig flera gånger.
hon får gärna vakna mitt i natten för att kontrollera att jag är där.
och jag kommer gärna och bekräftar min kärlek till henne.
för jag vill att hon ska känna sig sedd, bekräftad och älskad.
♥ lilla mamman
jag har inga ögonfransar. det har jag alltid saknat och än värre blev det för några år sedan när de jag hade föll av shok. men nu är dom på plats igen, små och korta men naggande goda. jag kan i alla fall glädja mig med att jag är den enda i familjen som inte har långa, svarta böjda svallande fransar.
har ni läst boken Eloise?
