iPhone & livet

jag är lätt beroende av min iPhone.

så till den milda grad.

ja ganska mild, jag menar jag skulle inte offra mina barn för telefonen.

så finns det tidpunkter då man inser att det milda beroendet är på väg att eskalera:

* man äter på en restaurang med sina barn okej det var McD och kollar mejlen. går därifrån och på nya stället måste jag först av allt kontrollera var jag har min mobil.

hittar. inte.

hyperventilerar & svammlar osammanhängande.

Brallisen inser allvaret och ser på mig med sina sorgsna ögon, Blixten börjar nästan gråta av samstämmig oro.

hittar luren.

i benfickan dah!

alla skuttar ja skuttar som i skuttar vidare.

* man skriker fan! för att det inte går att använda touchscreenen när det är vinter för att mina fingrar saknar blodcirkulation och man överväger alternativet tungan för att navigera.

och någonstans där inser man att man borde starta en avvänjningsklinik för andra addicts.

som typ en random man.