på mitt jobb finns inte bara pyttebebisar.
sanningen är den att ca 10% av alla bebisar som föds idag, på ett eller annat sätt behöver lite TLC från min avdelning.
inget man pratar om på föräldrautbildningen direkt.
vilket resulterar i otroligt många krossade BB-drömmar.
ibland tvingas vi delge jobbiga, livslånga diagnoser.
att sitta där sida vid sida med dessa nyblivna föräldrar som ramlar ihop i trasor på golvet är den svåraste delen av jobbet.
när gråten stockar sig i halsen.
att stötta människor i att se sitt barn bortom diagnosen.
att låta kärleken övervinna oro för framtiden.
att se möjligheter & egenheter i individen istället för ett paket av slangar och sladdar.
och det går!
vet ni det går.
efter 15 timmar av prat och pepp kände jag mig urpumpad och matt igårkväll.
men ändå: det gick!
hon höll sitt barn.
hon kallade det lilla hjärtat.
hon grät glädjetårar över framsteg.
i min hjärna blir det kaos och min mage vänder sig ut och in när jag vet att föräldrar i till exempel Frankrike väljer att injicerar dödliga doser gift i navelsträngen på ofödda barn fram till vecka 42 om de får veta att de har en kromosomavvikelse.
livet blir inte alltid som man tänkt sig, men oftast går det att bestämma sig att för att välja lyckan mitt i det jobbiga & de kraschade drömmarna.
.JPG)
9 kommentarer:
Vilket fantastiskt jobb du har! Säkert jättejobbigt ofta, men vad härligt att göra något så viktigt!
Usch, usch, usch. Jag har blivit alldeles blödig sen jag blev mamma, och nu sitter jag här med tårar i ögonen när jag läser ditt inlägg. Gör de så i Frankrike? Låter ju helt osannolikt. Fy, vad hemskt.
Jag antar att du jobbar på en avdelning för för tidigt födda barn? Jag såg en väldigt intressant dokumentär från England, där de räddar barn som föds i v.24. Eller, försöker rädda är det snarare. Många dör och de som överlever får oftast väldigt allvarliga, livslånga skador. Räddar man barn från v. 24 i Sverige också, eller är de först i v.25 då de anses ha större chans att överleva? Tror det var Holland som de inte aktivt räddar barn som är födda innan v.25, utan de får istället leva så länge de kan (utan hjälp) vilket oftast inte är så länge. Jag tycker det är väldigt intressant fråga, hur mycket läkarhjälp ett för tidigt fött barn ska få. Vad tycker du i den frågan?
Wow, ditt jobb är så häftigt! Upp & ner, fort & långsamt, samtal & handling, alltid känslor...
Och förklara för ssk- studenten: vad är TLC?
Fantastiskt fin text. Vilket otroligt arbete du har. PÅ många sätt. Så fint och så tungt. KÄnner mig så himla imponerad av alla människor inom vården. NI skulle ha fetaste lönen av alla.
Men jisses, alltså... det gör ont i hjärtat. Men ger hopp också.
Saknar ord...
Men det DU gör är fint!
♥
alltså, jag vill ju tro att jag skulle älska vilket barn som helst villkorslöst. att valet att inte göra fostervattensprov eller liknande är för att jag vill välkomna det barn som blir, inte det barn normen säger att jag ska ha. men skulle jag stå där en dag, så känner jag ändå att jag hade velat ha dig vid min sida. det är så lätt att vara säker på sin villkorslösa kärlek nu. väl där måste alla vara i behov av stöd och kompetens. det du gör är så viktigt Anna! KRAM
Jag har själv tillbringat den första tiden på neo med båda mina barn och ni som jobbar där är fantastiska, vissa mer än andra. Att första barnet föddes för tidigt kom som en blixt från en klar himmel. Det är ju oftast så… Han var liten, väldigt liten. I början vågade vi knappt ta på honom där i kuvösen. Den där gränslösa kärleken jag nu känner för honom kände jag först inte. Jag var bara rädd och chockad. Men det gick bra. Han växte på sig. Utvecklades precis som han ska och är en helt fantastisk kämpe som man absolut inte kan tro haft en så tuff start i livet. När det sedan var dags att skaffa ett syskon var vi inställda på tidig leverans även denna gång även fast det sades att det inte behövde bli så igen. Men vi var inte särskilt rädda eller oroliga. Allt hade ju gått så bra med storebror så vi tänkte att ”jaja, det blir några veckor, en månad på neo med sondmatning och lite gulsot”. Även lillasyster hade bråttom, inte lika bråttom. Hon mådde finfint från start men efter några veckor drabbades hon oväntat av en allvarlig komplikation med livslång diagnos där följderna fortfarande är ovissa. Det går inte att beskriva hur detta kändes men liknelsen ”som att en matta dras bort under fötterna” är en underdrift. Jag blev vilsen i mina känslor för henne, oroade mig för framtiden, fick skuldkänslor. Mitt i allt detta fann jag stort stöd och tröst hos en sjuksköterska. Hon jobbade natten efter att vi fått komma tillbaka till neo från vår dotters operation och hon lyssnade och fanns där när jag och min man hela natten vakade vid vår dotters kuvös. Hon bekräftade oss och våra känslor. Och hon fick mig att välja lyckan och se det positiva med vår dotter och det vi gått igenom. Att välja att vara här och nu. Allt vi vet nu är att vi mår bra, hela familjen. Framtiden vet vi inget om. Denna sjuksköterska brann för sitt yrke, precis som du. Du gör skillnad.
Akan-Kakan: alla jobb är viktiga. och jag älskar mitt. nästan varje dag.
Marie: det låter osannolikt men är dagens sanning, har en kollega som suttit med i en franks etisk kommité. hu.
din fråga kräver ett eget inlägg. återkommer.
Marielle: snart är du där!
TLC = tender love'n care
Josefine: du får gärna löneförhandla åt mig :) hade jag velat bli rik på pengar och inte erfarenhet så hade jag läst något annat. så är det.
Anna: det är en hoppfull avdelning. inte varje dag. men de allra flesta. kram
Fia: det är lätt att säga innan hur man skulle reagera. men väl där blir det som det blir. alla behöver någon som finns där då, när det inte blev som planerat men förhoppningsvis himla bra tillslut i alla fall.
den starka mamman: du verkar verkligen himla stark! vilken resa! jag har en sån stark känsla för alla dessa föräldrar som tar sig igenom dessa dagar, dessa besked och bakslag.
du är starkare än du tror, jag hoppas att du fortsätter att välja lyckan. kram!
Tack för det! TLC finns nu i min begreppsordlista! (Som redan börjar bli lång efter bara två veckor...)
Skicka en kommentar