övermäktigt

igår kom det över mig. med ett krasch boom bang. det bara bultade i hjärtat. jag är kär! den där "jag älskar mitt barn över allt annat på jorden-känslan" tog mig med storm. det formligen knockade mig. dte var på kvällen och det hade ändå varit en hyffsat vanlig dag. inget utöver det vanliga. men så på kvällen, efter maten å badet så kollade vi på tubbarna. och den lilla tjejen bredvid mig formligen lyste. hon satt där och tittade uppmärksamt. och så då, i förbifarten, så stack hon sin lilla lilla hand i min. utan att titta på mig. den lilla handen låg där i min stora. och hjärtat mitt höll på att spricka. så satt vi en stund. sen kom hon närmare, fortfarande med blicken fäst på tvn. hon kröp upp i mitt knä och gosade in sitt huvud i mitt bröst. jösses!!! detär så här det ska vara för evigt skrek det i mitt bröst.

men imorse var den där känslan nästan som bortblåst... eller inte först. men sen när hon skrek å skrek å skrek. hon vaknade tidigt, kanske vid 6. hon gnuggade sina ögon och var alls inte pigg. jag stoppa i nappen och la henne ned, gick därifrån. då skrek hon för full hals. jag tog upp henne och hon tystnade direkt. gick ned och la oss i sängen. men då började det om. hon skrek å skrek å skrek. och sparkade coh slogs med sina starka små armar. trodde hon skulle lugna sig om jag höll om henne. men hon gav sig verkligen inte. satte henne på golvet men då skrek hon om möjligt ännu mera. jag fattade ingenting. vart hade den där älskade ungen från igår tagit vägen? när jag inte orkade lyssna på hennes nu hysteriska hulkande bar jag upp henne i sin säng. hon protesterade först men sen låg hon där knäpp tyst i alla fall en halvtimme.'

mamma-barn-livet är ett mysterium ibland!
kramen!