ser ni vad fina dom är?

ett tjugotal små tjejer födda 2005 iklädda rosa och lila små gympadräkter. genomgående långt hår, för det mesta uppsatt i tofs. 

söta som socker.

oskyldiga och oförstörda i själen som sig bör.

mitt hjärta tar små fladdrande skutt av lycka där dom sitter i solskenet och tindrar förväntansfullt med sina små pigga ögon. 

de har hela livet framför sig. 

ännu har ingen berättat för dom om allt det jobbiga som kallas livet.

att köpa den där rosa gympadräkten med liten volangkant var en kamp för mig.

exakt en sådan dräkt hade jag själv när jag var liten.

och den står för så mycket förudmjukelse och rädsla. 

när vi började ettan och det var dags för gympa så fick vi inte längre duscha med killarna.

nu var det skillnad mellan könen.

tissel & tassel och tjuvkikande i dörrhål.

spännande och roligt.

sen kom han som förtog all glädjen.

den manliga gympaläraren.

mannen som kontrollerade att tjejerna inte hade trosor under gympadräkten.

mannen som hjälpte tjejerna upp på plintar med stora håriga händer på rumporna.

mannen som kontrollerade att tjejerna duschade efter gympan.

fastän vi var så små så förstod vi att det var något fel.

kände obehaget. 

men vi pratade inte om det rakt ut oss emellan. 

sen så försvann han bara hux flux.

min fina fina Brallis, du vet att du är min prinsessa,

du vet att du ska berätta allt för mig. 

allt som är dig övermäktigt. 

du står aldrig ensam med dina problem.

jag älskar dig mer än livet. 

♥ lilla mamman