typiskt svenskt?

när jag var liten och lekte hos kompisar så gick man hem när det var dags för dom att äta. alternativt fick en stund ensam på kompisens rum. detsamma gällde när vi hade vänner över hos oss.
skulle man äta hos varandra bestämdes det innan eller i alla fall ringdes det för att kolla att det var ok.
typiskt svenskt?
hemskt ogästvänligt?

jag tycker inte det.
det finns många barn med allergier och sjukdomar som behöver kontroll från föräldrar. inget fel i det. jag har inga problem med att bjuda på mat, jag gillar middagsbjudningar. men samtidigt kan jag tycka att det är jobbigt med den här tvångsmässiga "måste-bjuda-på-något-principen" som ibland tillämpas, även på vuxna.

i somras har Brallisen & Blixten sprungit lite fram och tillbaka genom häcken till närmsta grannarna för att leka. en eftermiddag kom hon tillbaka glad i hågen och berättade att hon fått chips. för mig är det inte ok att en 4-åring bjuds på chips som mellis kl 14 en tisdag.
i min värld äter man chips som ett snack när det är helgkväll eller kanske fest. oh jag vet att det låter pretto men det här är en unge som jag verkligen slitit med för att få att njuta av mat. jag vill inte att det spolieras av enkla och säkra kort som godis, glass och chips in absurdum.

trots mina principer kändes det konstigt igårkväll när vår kalops var redo att spisas och grannarnas far precis stuckit in huvudet för att kolla om det var ok att vi vaktade barnen när han gjorde ett ärende.
-jo men det är okej, vi kan äta här! var sonens snabba replik.
utan att han frågat sin far.
-nej men T, mamma har mat hemma! sa W.
och dom gick upp på Brallisens rum för att vänta.

hur gör ni?
hur gjorde ni när ni var små?

♥ lilla mamman