
man lägger två höststartsrusiga barn och rör en risotto som avnjuts med en flaska vin och mannen i mitt liv.
man ser en film som är precis lagom lätt att ta till sig med huvudet på den sovande mannens bröst.
man ställer klockan på ringning för första gången på väldigt länge.
man sitter hela familjen vi frukostbordet och går sedan i samlad tropp till de olika avlämningsställena.
man ser sina barn ge varandra en stor varm kram och ett ha det så bra utan mig och får lägga band på sig själv för att inte förstöra ögonblicket.
man går hem med sin man och målar sedan färdigt baksidan av huset.
man hinner prata, dricka kaffe och äta bröd från stenugnsbageriet innan det är dags att gå och hämta dom små liven igen.
man har lyckan i livet och tänker att man ändå har sig själv att tacka för fina val här i livet.
man måste ge sig själv en klapp i ryggen ibland, det är man värd.

7 kommentarer:
gilla!
Fina Ni!!!
KRAM
:-)
Du skriver så att man förstår hur det känns bästa Anna!
ÄLSKA!
Det är man verkligen! Vilken vacker text...
alla: tack för att ni läser och tar er tid att kommentera, det betyder mycket för mig <3
Skicka en kommentar