gick på passet med energi.
sovit gott på dagen och skönt häng med familjen under kvällen.
träffar en ny liten fröken på jobbet.
blir helt betagen av hennes mjuka blonda kaluffs, klarblå nyfikna ögon. med en uppnäsa som den minsta lilla knappen och små små läten som visar att hon fårstår att jag pratar med henne.
en sån som gör att jag säger:
- o dig, dig tänker jag ta med mig hem.
men som efter tre timmar ger mig rysningar då jag transporterats med expressfart till de första månaderna som mamma.
när jag med yttersta försiktighet försöker söva en liten toka som bara inte vill ligga själv i sin säng. med fullt av mat i magen, ny blöja och en massa närhet itankad från både mig och hennes mamma passar det ändå inte att vara själv.
en sån liten, precis som min egen högt älskade dotter, som driver mig till vansinne.
den där känslan av att vilja stänga in sig på toaletten och gråta av otillräcklighet.
att vilja ge upp.
att vilja slippa dra en vagn med ett barn som bara skriker.
när man vet att det inte är smärta, inte hunger och inte en blöt blöja - det är bara inte bra i alla fall.
total uppmärksamhet dygnet runt är det enda som passar, tills tröttheten når toppen och det inte går att komma ner i varv vare sig för mor eller dotter.
ibland tänker jag att det är konstigt att jag gjorde resan en gång till.
men kärleken var överjordisk och den gjorde mig trots allt hög.
jag önskar så att jag finge göra om de första månaderna.
med ett lugn i bröstet av vetskapen att jag är hennes bästa mamma.
tryggheten i att vara älskad kravlöst tillbaka av sitt barn är den bästa av gåvor.
älskade ungar, tack för att ni fått mig att växa som människa. tack för att ni gett mig en annan världsbild och en insikt om vad som verkligen betyder någonting.
.JPG)
