onsdag, april 17, 2013

en sådan natt

gick på passet med energi.
sovit gott på dagen och skönt häng med familjen under kvällen.

träffar en ny liten fröken på jobbet.
blir helt betagen av hennes mjuka blonda kaluffs, klarblå nyfikna ögon. med en uppnäsa som den minsta lilla knappen och små små läten som visar att hon fårstår att jag pratar med henne.
en sån som gör att jag säger:
- o dig, dig tänker jag ta med mig hem.

men som efter tre timmar ger mig rysningar då jag transporterats med expressfart till de första månaderna som mamma.
när jag med yttersta försiktighet försöker söva en liten toka som bara inte vill ligga själv i sin säng. med fullt av mat i magen, ny blöja och en massa närhet itankad från både mig och hennes mamma passar det ändå inte att vara själv.

en sån liten, precis som min egen högt älskade dotter, som driver mig till vansinne.

den där känslan av att vilja stänga in sig på toaletten och gråta av otillräcklighet.
att vilja ge upp.
att vilja slippa dra en vagn med ett barn som bara skriker.

när man vet att det inte är smärta, inte hunger och inte en blöt blöja - det är bara inte bra i alla fall.
total uppmärksamhet dygnet runt är det enda som passar, tills tröttheten når toppen och det inte går att komma ner i varv vare sig för mor eller dotter.

ibland tänker jag att det är konstigt att jag gjorde resan en gång till.
men kärleken var överjordisk och den gjorde mig trots allt hög.

jag önskar så att jag finge göra om de första månaderna.
med ett lugn i bröstet av vetskapen att jag är hennes bästa mamma.
tryggheten i att vara älskad kravlöst tillbaka av sitt barn är den bästa av gåvor.

älskade ungar, tack för att ni fått mig att växa som människa. tack för att ni gett mig en annan världsbild och en insikt om vad som verkligen betyder någonting.

5 kommentarer:

Marielle sa...

<3

Om du visste hur mycket jag känner igen mig... Känner ofta ofta ofta för att stänga in mig och grina tills jag behöver ringer.

Barnen och jag gör stora resor i våra liv just nu och ingen av oss orkar riktigt med. Det är tufft att vara tre år, att vara sex år och att plugga till ett livsviktigt yrke på gamla da'r! Och så en stabil pappa/man i vårt liv. Ser jag tillbaka på de senaste sex åren finns det massor jag önskar att jag gjort annorlunda. Men kärleken alltså! Obeskrivlig... Och så omtumlande att den får hela mig att bli matt.

Men precis som du får jag vara med på en fantastisk resa med de finaste små människorna jag vet! Och det är en gåva och lycka som får mina tårar att rinna.

Kram!

Anna sa...

stark du är som orkar!
mamma-resan; vilken grej. hejja oss!

Marielle sa...

Asch, nu blev jag rörd igen...

Erika sa...

Om 5-6 veckor (+/-) är det dags för mig och maken att inleda samma resa...det börjar bli väldigt verkligt nu... Får se om vi får en tröttmössa, en närhetsknarkare eller något mittemellan. :)

Annakarin sa...

Njut nu! Tiden går så fort! ALDRIG har något stressat/provocerat mej som denna välmenta/idiotiska fras precis efter bebis. Första mamma-tiden var en mörkgrå sörja av otillräcklighet, ändlös stress, tårar och fascination över att vissa bebisar visst inte sov massor. Hu. Men det blir ju bra vad det lider. Kram och tack för uppriktigheten! Nåt sånt hade jag behövt där för 4,5 år sen...