på bussen.
med lurar i öronen och stänger ute världen.
somnar.
kommer hem utan ansiktsfärg.
med ringande öron och rödgråtna ögon.
efter ett utveklingssamtal med min chef.
ett samtal där jag helt frankt berättade precis hur mitt land ligger.
ni vet, ni har läst om det här tidigare: att jag älskar mitt jobb.
det är inget unikt, jag hoppas verkligen att de flesta av mina vänner och kollegor trivs och brinner för sina jobb.
de flesta dagar kvällar och nätter arbetar vi, som alla akutavdelningar, med att tygla situationer och finna lugnet. ge våra patienter bästa tänkbara vård och deras familjer ro i själen.
det är inte lätt. ständigt pockande på uppmärksamhet och det där fåniga uttrycket många bollar i luften passar ganska bra.
inga gnällhistorier om att inte hinna kissa eller äta, det handlar om att prioritera sitt arbete.
jag tycker mer att det kan likställas med att ha ett gäng tvååringar kring benen som konstant pockar på uppmärksamhet, gnäller, skriker och kastar mat.
utmanande.
skratt blandas med gråt och känslorna sitter många gånger utanpå.
det är underbart. och ibland extremt tålamodsprövande. ger fantastiskt mycket tillbaka.
livsförändrande.
sedan jag började min anställning 2005 har vi tampats med sparbeting.
dra ner här, skär där - effektivisera hit, pussla dit.
i min bok sparar man för att kunna lätta senare, ha det toppen - njuta av vinsten.
men här sparar vi bara.
innan jul drog avdelningen ner och tog bort skorpor, kex och snabbkaffe till personalen, och på något sätt blev spiken i kistan för mig.
inom landsting och kommun kan man inte räkna med fester, luncher eller julklappar. det är inget problem för mig. men dumsnåla indragningar på helt fel saker får mig att se rött.
idag satt jag på ett möte med planering inför ombyggnationer, spännande projekt. mycket mycket prestige och stora investeringar.
och ännu en gång blev det så kristallklart; de som tar beslut i landstinget har noll zero och ingen insikt i hur verksamheten fungerar.
de köper in tjänster, projekterar och bygger för något de inte vet hur det drivs.
kasta. pengarna. i. sjön.
och i slutändan är det inte vi på golvet som blir lidande, vi är bara klämda mellan vårt jävla kall eller goda hjärta eller vad tusan det nu är och de inkompetenta pengatrollarna.
de riktiga förlorarna är de vårdsökande.
de som redan har det tufft.
ämnet är mycket uppmärksammat i media den senaste tiden och det finns många mer vältaliga och kompetenta artiklar att läsa; jag kan rekommendera en
debattartikel i DN skriven av flera av läkarna jag arbetar med.
DN har även en artikelserie
här.
i SvD kan du läsa om den vanvårdade vården
här.
.JPG)
