onsdag, februari 20, 2013

i svallvågorna

på bussen.
med lurar i öronen och stänger ute världen.
somnar.
kommer hem utan ansiktsfärg.
med ringande öron och rödgråtna ögon.
efter ett utveklingssamtal med min chef.
ett samtal där jag helt frankt berättade precis hur mitt land ligger.

ni vet, ni har läst om det här tidigare: att jag älskar mitt jobb.
det är inget unikt, jag hoppas verkligen att de flesta av mina vänner och kollegor trivs och brinner för sina jobb.

de flesta dagar kvällar och nätter arbetar vi, som alla akutavdelningar, med att tygla situationer och finna lugnet. ge våra patienter bästa tänkbara vård och deras familjer ro i själen.
det är inte lätt. ständigt pockande på uppmärksamhet och det där fåniga uttrycket många bollar i luften passar ganska bra.
inga gnällhistorier om att inte hinna kissa eller äta, det handlar om att prioritera sitt arbete.
jag tycker mer att det kan likställas med att ha ett gäng tvååringar kring benen som konstant pockar på uppmärksamhet, gnäller, skriker och kastar mat.
utmanande.

skratt blandas med gråt och känslorna sitter många gånger utanpå.
det är underbart. och ibland extremt tålamodsprövande. ger fantastiskt mycket tillbaka.
livsförändrande.


sedan jag började min anställning 2005 har vi tampats med sparbeting.
dra ner här, skär där - effektivisera hit, pussla dit.
i min bok sparar man för att kunna lätta senare, ha det toppen - njuta av vinsten.
men här sparar vi bara.
innan jul drog avdelningen ner och tog bort skorpor, kex och snabbkaffe till personalen, och på något sätt blev spiken i kistan för mig.
inom landsting och kommun kan man inte räkna med fester, luncher eller julklappar. det är inget problem för mig. men dumsnåla indragningar på helt fel saker får mig att se rött.


idag satt jag på ett möte med planering inför ombyggnationer, spännande projekt. mycket mycket prestige och stora investeringar.
och ännu en gång blev det så kristallklart; de som tar beslut i landstinget har noll zero och ingen insikt i hur verksamheten fungerar.
de köper in tjänster, projekterar och bygger för något de inte vet hur det drivs.
kasta. pengarna. i. sjön.

och i slutändan är det inte vi på golvet som blir lidande, vi är bara klämda mellan vårt jävla kall eller goda hjärta eller vad tusan det nu är och de inkompetenta pengatrollarna.
de riktiga förlorarna är de vårdsökande.
de som redan har det tufft.

ämnet är mycket uppmärksammat i media den senaste tiden och det finns många mer vältaliga och kompetenta artiklar att läsa; jag kan rekommendera en debattartikel i DN skriven av flera av läkarna jag arbetar med.
DN har även en artikelserie här.
i SvD kan du läsa om den vanvårdade vården här.



5 kommentarer:

typ36morsan sa...

Anna! Jag lipar lite när jag läser. För att jag ser hur du kämpar för de fina små i den här jävla skitorganisationen och för att det tas så idiotiska beslut med "fina" ord hela tiden högst upp i toppen utan förankring längst ner på golvet.

(Sen lipar jag säkert lite för att jag var en av dom som blev knäpp på alla idiotiska beslut och sa upp mig som sjuksköterska, och undrar om jag gjorde rätt beslut... )

Miss Marie sa...

Jag tycker verkligen det är skrämmande vart den svenska vården barkar hän! Inte vården i sig, för Sverige har några av de mest välutbildade och duktiga vårdpersonal i hela världen, men hur vårdpersonalen hanteras. Det är ju fruktansvärt! I slutändan är det ju vi, kvinnor som föder barn, som blir de lidanden när de som ska hjälpa oss är slutkörda, övertrötta, underbetalda och känner sig betydelselösa. Jag är livrädd för att föda barn i Sverige efter alla skräckhistorier jag har hört, och jag tycker det är jättebra att barnmorskor nu gör uppror, för ni förtjänar bättre! Och det där med kexen och snabbkaffen, fy fan vad urbota dumt. Vi kan ju slå vad om att det finns både ramlösa, kaffe och bullar på landstingets möten...

Hon som gick sa...

Det otroligt sorgliga är att landstinget helt klart drar nytta av att människor som jobbar i vården känner ett stort ansvar och försöker få det hela att gå ihop.

Ni som jobbar i vården gör verkligen ett helt otroligt jobb och som vårdtagare märker man sällan av stressen bakom. Upplever alltid att man blir så väl omhändertagen. Vilke på ett sätt känns helt hemskt. Jag vill inte dra nytta av att min låga skatt beror på att man inte anställer fler människor i vården och drar in deras skorpor.

Anonym sa...

Hej! Fin blogg du har. Blir berörd av det du skriver om sjukvården. Har vänner som jobbar som du, och en mamma som är inne i vårdkarusellen och blir lidande som du skriver.

Själv är jag gymnasielärare i svenska och psykologi. Pratar mycket om den psykiska ohälsan med eleverna. Efter lovet ska vi jobba med debattartiklar på svenskan, och då tänkte jag att eleverna kunde få läsa den du länkar till. Kanske kan man hjälpa till lite med att påverka kommande generationer...

Ha det fint!

Anna sa...

typ36: men å! du om någon måste förstå!
jag vill inte ge upp, vill verkligen inte. men ibland är det så jävla nära.

Miss Marie: för det första: tycker absolut inte att du ska vara rädd för att föda barn i Sverige. det är absolut bra och säker vård, men det är på håret.
det reser håren på min rygg och jag får tårar i ögonen när jag ser att vårdtagare inte känner sig trygga. det är för jäkla sorgligt i värlfärdssverige. stor kram

Hon som gick: hear hear! du sätter huvudet på spiken. kram

Anonym: tack! hoppas du kan påverka!