torsdag, februari 23, 2012

jubel & tårar

hela Sverige har firat den nya sessans födelse idag.
rosa prinsesstårtor, skumpa och saluter.
förutom några republikaner som möjligtvis jobbade lite i medvind idag.



själv vakade jag in födelsen med nattjobb och följde uppdateringar så gott det gick via sociala medier.

det svartvita i mitt jobb gör dock att jag inte kan fira fullt ut.
för jag vet att just idag ligger föräldrar på flera ställen i det här landet tätt samman och gråter tårar utan slut för att just deras lilla barn inte fick fortsätta sitt liv.
för resten av deras liv kommer de nu ha en nationell flaggdag till minne.
minnesdag eller inte, att förlora ett barn är det värsta som kan drabba en förälder.

vi har inte ätit tårta eller flaggat.
jag har varit labil, arg, ledsen och motvals.
tankar på existentiella frågor har fått mig helt ur balans.

på kvällen fick jag fin sms-terapi och bakade ur mig ångesten i Blixtens födelsedagssemlor och småkakor.

nu är det kväll och jag är så trött att ögonen svider.

imorgon är en annan dag, nämligen dagen då min son föddes för fyra år sedan.
det tänker jag fira, men inte utan att glömma det som ligger så nära.

5 kommentarer:

Sahra sa...

Får jag fråga var du jobbar? Stockholm?
Jag har mött dig. Inte just dig. Men jag har mött människor som arbetar med sjuka barn. Ni är fantastiska. Jag förstår inte hur ni fixar det. Särskilt inte när man har egna barn. Jag har aldrig mött så många fantastiska människor på en och samma gång som när vi var på ALS. All kärlek till er.

typ36morsan sa...

Ååh. Jag vet precis vilken "känsla" du bar på. När allt står still i rummet hos en familj som inte fått det besked de önskar, samtidigt som världen rullar på utanför. Det kunde vara julafton, nyårsafton, midsommarafton (min bror dog tex en midsommarhelg, och jag tycker fortf att det är en rätt pissig helg), farmors födelsedag, Sveriges nationaldag, bästa kompisens bröllopsdag. Men så tänker jag att ALLA dagar är fel att få ett dåligt besked på. Alltid alltid alltid. Kram för att du ser till att de små tas hand!

Anna sa...

Sahra: jag vill inte skriva om det i bloggen, men du kan mejla mig om du vill.
jobbet är tvärjobbigt ibland och alldeles alldeles underbart ibland. precis som livet självt.

typ36: den där känslan... med luft så tät att man kan ta på den. alla dagar kan vara dåliga dagar... så hemskt med din bror. kram!

Mia sa...

Väldigt bra och fint skrivet. För ibland är livet orättvist jäkligt orättvist. Att mista ett barn är överjävligt. Min bästa vän har gjort det. Det känns.

Kämpa du gör ett bra jobb. Nu känenr jag inte dig så men det är starkt att jobba med det du gör. Det är fint.

Anna sa...

Mia: tack. det finns inga ord för att dämpa den sorgen. hemskt.
jag och kollegorna kämpar på, precis som många andra. kram