onsdag, oktober 17, 2012

om att klappa sig själv på axeln


vet ni? 
jag gjorde det! 
jag sprang den där milen och det var inte ens svårt. 

sprang sprang och sprang. 
med Hanna och Amandas ganska trista podd i öronen och ett mycket mer intressant sexprogram för tonåringar på MTV.
löpband, så jag skulle veta exakt hur långt det blev. 
kontrollen. 

och precis som vid graviditeterna är det ett evigt räknande uppåt i veckorna innan halvvägs är nått och man kan börja räkna ned till slutet. 
sista kilometern fick hjärnan nys och började protestera om trötthet, men när milen väl var klar var jag piggare än efter 8 timmar på jobbet. 

så här är det nu; jag är 32 år och i mitt livs bästa form. 
njuter av att träna! 
är stark, ser kroppens kapacitet. 
tycker om att slita och känna starka ben. 
jag har aldrig varit så här stark, samlad, glad, harmonisk och lycklig. 

om jag kunde träffa mitt 15-åriga jag idag skulle jag säga; 
det kommer bli bättre vännen. 
all din oro, självförnekelse och misstro till dig själv är bara temporär. 

det här att jag själv tog mig ur många år av självsvält och förvägran av att njuta av livet har på sikt gjort mig till den jag är idag. 
jag kan se det fina i nästan vad som helst, likt någon som plötsligt börjar se färger. 

den tiden då jag åt ett äpple, sakta sakta, under en dag är över. 
likaså den tid då jag inte tyckte jag var värd att skratta eller prata hemma, med dom jag älskade mest. 
minnesluckorna från tiden utan mat är otäcka. 

kan jag, kan alla. 
det är aldrig för sent att bestämma sig för förändringar. 
för mig handlade det om det självcentrerade i ätstörningen som föll på eget grepp. 
- hur kunde jag, jag som inte betydde någonting, göra de jag älskar så illa. 
att se mina föräldrar sakta rasa samman samtidigt som jag blev mindre och mindre fick mig tillslut att bestämma mig; 
de vill att jag ska leva - då måste jag göra det bästa jag kan för att visa dom att jag vill. 

en mil i ryggen denna morgon och jag kunde inte vara stoltare över mig själv och min kropp. 







13 kommentarer:

Frida sa...

Anna, du är grym! Jag är så glad över att få känna dig. Och tack för att du delar med dig. Det är så lätt att tro att en så sprudlande och underbar person som du alltid har varit perfekt, men att höra att även solen har fläckar, det är på nåt vis lugnande. Kram till dig, du är bäst!!

Catta sa...

Bra jobbat! Imponerad av alla er som prioriterar träning. Borde verkligen...

Ha en bra dag!!

liten sa...

JObb well dione...med milen och livet!

liten sa...

done skulle det såklart vara. Bra jobbat!

smile sa...

Way to go!! Håller med Frida, trots att jag inte alls känner dig.

High five i cyberrymden! *

*(jag har en tioåring, så jag är ursäktad pinsamma fraser) :-)

miasvardag sa...

Härligt! Du kan, det vet du!

Katja sa...

Fan vad bra du är Anna! Grymt jobbat, jag är imponerad :) Längtar tills jag själv kan ställa mig på löpbandet igen och svettas lite. Stor KRAM til dig!

Akan-Kakan sa...

Härligt, Anna! Heja, heja!!

Marielle sa...

Heja dig, Anna!

L8 sa...

Om man som 13-åring skulle förstå hur kort och skört livet kan vara. Så fint att läsa hur du i dag känner dig stark och stolt. Men det är väl med oss som med goda viner och ostar. Behöver få tid att mogna för att bli som bäst. Run Anna run! Hälsningar, Lotta (joggande 33-åring :)

Marre sa...

Starka, fina, modiga du.

Anonym sa...

Min bästa Anna-M... / puss

Librarybeth sa...

BRA! BRA! BRA!